I soldaternas slutna rum:
Öppen rasism och sexism

Text: Lisa Röstlund och Erik Wiman

Skämtet består av två bilder:
Den första föreställer en liten flicka med snor under näsan, den andra en vuxen kvinna med sperma i hela ansiktet. Under respektive bild står det ”vid fyra års ålder” och ”vid 18 års ålder”.

Vi är inne i ett av Soldiers of Odins innersta rum, en privat chatt som bara några lokala deltagare och Sverigeledningen har tillgång till. Efter att ha deltagit i möten och varit aktiva på nätet har vi bjudits in att delta i konversationen. Mot den bakgrunden känns gardets uttalade syfte, att skydda kvinnor, mer än ironiskt. Här avhandlas ”feministäckel”, ”horor” och ”vänsterfittor” på löpande band.
Både lokala chattdeltagare och ledare från Stockholm går in och publicerar grovt sexistiska bilder.
En Gävlesupporter visar ytterligare ett kvinnoansikte dränkt i sperma och texten: ”När han sa att han ville att jag skulle träffa hans barn ansikte mot ansikte”.
En tredje, publicerad av en ”trusted” från Stockholm, visar två unga tjejer i underkläder som hånglar på några öltunnor, textad ”Jag skulle tappa upp den där, om de där jävla hororna kunde flytta på sig”.
Responsen är mängder av glada gubbar, smileys som skrattar så de gråter.
En kvinnlig reporter från Sveriges Radio Gävleborg har hört av sig till flera av medlemmarna. Hon vill följa med på en patrullering i Hudiksvall. Man diskuterar att hon ser bra ut, och skämtar om att hon kanske kan få en intervju – ”tjänster och gentjänster, hehe”. Reportern kommer att gå efter medborgargardet, får de veta. En av ledarna uppmanar: ”Tänk på vårdat språk och vad ni kläcker ur er. Alltså inte som i chatten :)”.
Samtalen utvecklas ibland till rena sexchattar där både män och kvinnor deltar.

”Jag är så kåt nu”. ”Kom och värm dig under mitt täcke”. ”Om vi skulle festa ihop skulle det sluta med ett stort gangbang”.
En man ur Sverigeledningen föreslår, mitt i den ystra sexhettan, en kryssning med färja. Varför inte bjuda in alla lokalavdelningar i både Sverige och Finland? Förslaget landar mer än väl och önskningar dyker upp: ”Får man ligga då?”. ”Inga jävla respektive!”.
Rasismen är också öppen på chatten. En person i Stockholmsledningen publicerar en bild på en blond bebis som kryper bredvid en orangutangunge: ”Stoppa rasismen. Svarta barn och vita barn är likadana”.
Gävleborgarna svarar med en stor tumme upp, ”Hahaha!!!” och gula skratta-så-man-gråter-gubbar på rad.
Sverigeledaren Mikael Johansson dyker då och då upp och gör inlägg. Han slänger bland annat ut frågan: ”Vad kallar man en neger som flyger ett flygplan?” Ingen kan svara, så han svarar själv: ”Pilot!! Va fan har ni för fördomar?”
En annan ledare ur Stockholmsgruppen skriver motfrågan: ”Vad är det som ligger genomskinligt i ett dike?”, och får snabbt svaret från en Gävleborgssoldat: ”En neger som man bankat skiten ur”.
En Gävleborgare frågar Sverigeledaren Mikael Johansson: ”The boss. Vet du vad det är för skillnad mellan en olycka och en katastrof? Olycka är när en båt full med somalier sjunker. Katastrof är om fanskapen kan simma”
Johansson: ”Hahahahahahahahahaaah, usch så får man inte skämta”.
Det vore lätt att sätta punkt här.
Inget mer finns att granska, vi kan visa att den bild Soldiers of Odin själva vill måla upp vittrar sönder av rasism, sexism och våldsglorifiering. Case closed.

Samtidigt finns det något annat som vi inte kan släppa. När man kommer närmare människor så blir ingenting helt svart eller vitt.
Vi ser samtidigt en längtan efter tillhörighet och ett sammanhang. Personerna vi granskar är inte makthavare, de är grovarbetare, byggare, lastbilschaufförer, vårdbiträden, flera arbetslösa eller sjukskrivna.
De flesta står på de socioekonomiska nedre trappstegen och tittar uppåt med missnöje som ofta tangerar hat. Politiker och ”pk-media” är svikare, som låter invandrare komma hit och få det bra medan de själva ser sig tvingade till allt för att få pengar.
De ”fular” med bidrag. En kille säger att han lever på ”existensminimum” och har just sålt tre mobiler för att sedan stöldanmäla.
Samma unga man utesluts ur gruppen efter att ha patrullerat drogpåverkad, och, som det verkar, misshandlat en kompis på en fest.
Under tiden vi följer chatten bleknar rasismen och sexismen till förmån för gemenskapen.
”Vilka stjärntecken är ni alla?”. Svaren kommer snabbt: Skytt, fisk, skorpion, lejon, vädur, kräfta. ”Tänk att vi är olika allihop!”.

Medborgargardisterna börjar önska varandra godmorgon och godnatt.
De fotar och lägger upp bilder på frukost, lunch, middag. Delar sug efter wienerbröd. Pratar barnens olika utvecklingsfaser. Visar begagnade nyss inköpta bilen åt morsan.
En kvinna berättar att hon själv blivit överfallsvåldtagen och att hon blivit så rörd av att vandra tillsammans för att ge andra skydd. Hon hyllas för att hon vågat öppna sig och önskas välkommen i gruppen.
Upprepade svek från familj och omgivning som lett till droger, kriminalitet, förstörd ekonomi och framför allt misstro – både mot sig själv, och mot främlingar.
Inom medborgargardet stöps en egen logik: betala tillbaka för egna oförrätter och enas med andra som förstår en, på riktigt, och inte dömer. Men tillsammans döma ”inkräktarna” som får klä skott för de egna och samhällets misslyckanden.
Sten-i-glashus-ironin blundar man för.
Odinsoldaterna i chatten kallar varandra bröder och systrar.
En ung Gävleman tar upp mobilen på jobbet ”Jag har fem minuters rast. Vad gör jag? Jo jag kollar vad som hänt hos SOO. Det är för att ni är familj helt enkelt”.

PLUS-DOKUMENT: Så spred sig Soldiers of
Odin: ”Samma koncept som SS använde”