Vandring med dömda högerextremister

Text: Lisa Röstlund och Erik Wiman Research: Daniel Nilsson

LÖRDAGen den 26 MARS, BJÖRNS TRÄDGÅRD, STOCKHOLM, KLOCKAN 23

Efter att ha följt det växande medborgargardet på nätet i över en månad och minglat vid soppköket för ”hemlösa svenskar” där rekryteringen av nya medlemmar sker, ska vi nu försöka komma med ut på en patrullering.
De första Soldiers of Odin-patrulleringarna i Sverige skedde för två veckor sedan, på bred front, då lokalavdelningar i Stockholm, Trelleborg och Jönköping gav sig ut på gatorna simultant. Publiciteten blev stor, och medlemsantalet på supportgrupperna på Facebook exploderade.
Supportgruppen i Stockholm hade 140 medlemmar den 7 mars, och nära 400 den 14:e.

I den första patrullen ingick bara runt 15 personer i Stockholm. Kommer vi kunna ingå i en sådan skara utan att avslöjas som journalister?
Vi vågar inte bära dold kamera, av risk för att muddras, antingen av medborgargardister eller av poliser inför de andra deltagarna. Vi närmar oss samlingen i Björns trädgård – som visar sig vara stor. Här vid parken bakom tunnelbaneuppgången står plötsligt runt 50 personer.
Vi välkomnas i gruppen av en kort, vältränad man som tar i hand och ler.
Här står vi nu, vi som ska göra gatorna trygga i natt.

Bland ledarna i samlingen står en 22-årig man som dömdes tillsammans med 22 andra nazister ur Svenska motståndsrörelsen för attacken mot en demonstration i Kärrtorp för tre år sedan. På sin Facebooksida hyllar han bosnienserbiska överbefälhavaren Ratko Mladić, som åtalats vid krigsförbrytartribunalen i Haag för folkmord på muslimer i Bosnien.
22-åringen är även dömd för att ha hotat en journalist som skrivit negativt om folkmördaren.
Med i ledargänget står också en man med enorm bodybuildar-hydda, upprepat dömd för dopingbrott, och en 49-åring som polismyndigheten i fjol beslutade återkalla vapentillståndet för på grund av hans psykiska ohälsa.

En 33-årig kille i den innersta kretsen dömdes 2013 för misshandel efter att ha sparkat sitt ex i ryggen, fällt ned henne på golvet och dragit henne i armarna och håret inför deras gemensamma dotter.
Vi håller oss i utkanten och pratar med ett glatt Södertäljepar och en kille från Strängnäs. De pratar hundar och visar bilder för varandra i mobilerna, skrattar över att en hund rymt och skämt ut sig i hela grannskapet.
Tanken är att personer som vill starta egna lokala grupper först ska delta i Stockholm, för att visa sig pålitliga och lära sig patrulleringsstrategi.
En kvinna från soppköket för de svenska hemlösa, som vi träffade förra helgen, är här. Hon berättar att hon själv varit hemlös, men är en av dem som haft turen att kunna bo hos sin son. Hon vet att det är lätt att falla mellan stolarna.

En annan av soppkökskvinnorna motar bort en romsk kvinna som är ovetandes om vilken grupp hon gått in i för att försöka sälja blommor.
– Gå härifrån! Stick! Jag hatar de där.
En polis kommer fram och undrar vilka vi är.
– Vi är här för allas trygghet, svarar den vältränade.
– Det är ju vårt jobb, det, säger polisen, som lämnar oss efter att ha fått löften om att inget olagligt ska förekomma.

Ledaren Mikael Johansson ställer sig på ett elskåp, och vi bildar en stor halvmåne under honom. Han hälsar välkomna, påminner om att ingen får ha något olagligt med sig. En kille med kniv blev utesluten förra patrulleringen.
Johansson presenterar fotografen Roger ”Salle” Sahlström från SD-knutna sajten Avpixlat som kommer följa med.
– Om någon från media, även Salle, vill prata med er – hänvisa till mig. Punkt, slut. Skulle någon annan reporter än Salle komma, så är det inte en jävel som säger någonting. De får gärna prata med mig, men från er övriga är det tystnad som gäller.

Ledarna och de fullvärdiga medlemmarna, som har rätt att bära jackor med Soldiers of Odins arga vikingaemblem, ställer upp sig och ”Salle” tar en gruppbild.
Ur en taxi rusar tre festklädda tjejer fram och undrar om de får ta en bild ihop med samlingen. Absolut! Det blir skrattfest.
Vi delas upp i tre grupper och börjar patrullera. Människor vi möter, på trottoarerna upp och ned längs Götgatan, reagerar olika. Vissa skrattar och vill ta selfies med de emblemprydda vikingasoldaterna, andra ser rädda ut.

Vid Slussen börjar några unga killar skrika mot gruppen. Snabbt tillkallas övriga två grupper som väller ner mot torget, och killarna försvinner. Ett par tjejer som passerat killgänget tillfrågas av en SOO-medlem om vad killarna sagt.
– De var schysta, det är lugnt. Men kul att ni gör det här, det är bra.
Patrulleringen går vidare. En viss irritation uppstår när några efter ett par timmar avviker in på Seven eleven för att köpa glass, utan att be ledarna om tillåtelse.
– Är det nåt jävla dagis vi är ute med?

Vid 02.30 är många möra i benen och hungriga. Vi tillåts gå in på McDonalds vid Skanstull.
Medborgargardet beställer mat och sätter sig ned för att vila. Vi tar upp halva hamburgerrestaurangen.
Vi hamnar bredvid några från bland annat Gävleborg, som diskuterar skyddsvästar. Tyvärr är de dyra, kostar tusentals kronor. Men en man vid bordet har haft nytta av en, då han fick en machete i ryggen.
– Det är en billig livförsäkring.
Ett par gula neonvästar dyker upp.
Det är medlemmar ur polisens volontärer. En av dem heter Jan Hermansson och är 59 år. Efteråt beskriver han mötet med gardet.
– De sa att de var människor som var besvikna på samhället och måste ta saken i egna händer. Det är inte riktigt så vi ser på vår uppgift.

Enligt Jan är polisens volontärers uppgift att skapa trygghet genom att vara närvarande i små grupper, ha mjuk approach för att lätt kunna prata med folk.
– De gick i stora grupper, 20–25 på varje trottoar, och deras klädsel påminner om mc-gäng. Det kan nog provocera. Som privatperson skulle jag inte känna mig speciellt trygg i ett möte med dem.
Ingen av SOO-medlemmarna inne på McDonalds verkade vara intresserade av att gå över till polisens volontärer.
– Nej det kände vi väl inte. Vi har definitivt olika framtoning.